"Låt mig få tända ett ljus, tända det bara för dig"

                        

Tänk att det är sju år sen, farmor, sju år sen du försvann. 
                                     
                                         " Aldrig trodde vi att vi dig skulle mista,
                                       att ögon som tindrat så klart kunde brista"

Det känns som igår, Som igår när jag satt hos mormor med My, och Mamma ringde och sa att vi skulle gå hem till Amanda och dem. JAg visste det då. Jag visste att något hade hänt. Jah visste att det hade hänt! Att du inte längre var med oss. Men jag ville inte riktigt inse det. JAg ville fortsätta hoppas, fast allt hopp för längesen var ute.
Jag kommer ihåg när vi besökte dig på sjukhuset, hur du låg där, så stark, men ändå så svag.
Jag minns Paniken i dina ögon, när du ville ha vatten och jag gick fram för att hjälpa dig. Då trodde jag att du inte lita på mig, men nu vet jag bättre. Du ville inte att jag skulle se idig så svag, du ville inte att jag skulle förstå. Att din tid höll på att rinna ut.
Jag var så arg på mamma och pappa efteråt, för att vi inte hade fått vara inne hos dig mer, de trodde vi skulle störa. Vi skulle aldrig ha stört dig. Vi ville också vara där för dig, visa att du hade människor runt dig, som stöttade och älskade dig. Som visste hur hårt du kämpade och var villiga att låta dig gå, låta dig slippa kämpa. Kämpa mot något så mycket större, starkare och värre, än vi först kunde tro.

VArför sa du inget Farmor, varför fick vi höra det från läkarna? Ingen hade tyckt att du var svag. Vi såg ju hur du led, Vi uppmuntrade dig att fortsätta kämpa, vara stark. Vi såg hur ont det gjorde. Men vi var själviska. Du skulle berättat, så hade du sluppit allt det där. Då hade vi stått vid din sida. Vi hade sagt våra adjö, för längesen. Vi hade enbart sett till att du hade det bra. Men ist försökte du se till att vi hade det bra, och rädda oss från det onda. Stark ända in i slutet.

Jag önskar jag fått vara där, den natten. Vi var ju där alla andra nätter. Jag kände mig snuvad på ett adjö. Men vad visste jag, jag var elva. Nästan precis fyllda. Du var inte med när jag firades. Men du ringde, du ringde och sa grattis:) Jag önskar att jag vetat då, då hade jag tagit mig tid till att prata med dig, inte bara rusat iväg för att leka, eller vad man nu gjorde. Alla de där oviktiga sakerna. Men det var väl det du ville, att livet så fortsätta, i det normala. Men jag önskar så att du hade sagt något.

När du dog, så började jag kolla på foton av dig när du var litet, jag hittade ett från fyran, Jag var ganska lik dig. Inget kunde ha gjort mig gladare, än att veta att inte bara fanns du i mitt hjärta, utan att jag också var en del av dig, en riktig del. För jag älskade dig ljupt och innerligt, och det gör jag än. Men det kändes ibland som om där var något, något som stod i vägen. Jag kände mig, som det sämre barnbarnet, och jag vet att du aldrig skulle älska mig mindre, att det inte var du. Men det satt liksom ändå fast där på något sätt, Så att se att jag och du, varit så lika en gång, det hjälpte, så otroligt mycket.

Du var och är fortfarande en av de starkaste människorna i mitt liv, efter varje fall, och det var några stycken. Så reste du dig, starkare och gladare än någonsin. JAg vet ingen som njöt så av livet som du. JAg är säker på att du tyckte du missat en massa. Men lever jag bara hälften av det liv du levde, så är jag otroligt lycklig. JAg önskar att jag i alla fal, kan bli hälften av vad du var. Du var en fantastisk Fru, underbar mamma och världshistoriens bästa Farmor. Ingen som känt dig, kan minnas dig med något annat än glädje och värme.

                                 TAck varenda helig makt som finns, för att Du fick bli Min farmor.
                         Farmor jag saknade dig då, jag saknar dig nu och jag kommer sakna dig förevigt <3

Var du än är, tänk på mig, för jag tänker på dig. // Katja